We will win this fight ♥

Igår var det äntligen dags för en av årets favoritkvällar: Eurovisionfinalen! Så här i efterhand kan vi ju konstatera att rätt låt INTE vann. Men samtidigt att årets ESC hade mycket större bekymmer än så vad gäller HBTQ-personers situation i sammanhanget – och i Europa överlag.

Danmark gick till exempel innan festivalen ut och varnade de fans som åkte till Ukraina från att öppet visa att de var HBTQ. Och i fredags rapporterade SR om att Regnbågsflaggan stoppas i Kiev”. (Egentligen var det ett monument som symboliserar fred och vänskap som skulle målas i regnbågens färger, men det stoppades av HBTQ-fientliga demonstranter). Det kanske kan verka som en liten sak i sig men i sitt sammanhang blir det något stort och skrämmande:

För bara några mil från där jag tittade på finalen igår, i Rättvik, brände nazister för några veckor sen familjen Kallurs prideflagga – och skröt om det. I Holland ”behövde” politiker av samma kön ut gå ut och hålla varandras händer, trots att de inte var gay, för att manifestera alla människors lika värde efter att flera homosexuella attackerats påväg hem från krogen. I Ryssland har det blivit olagligt att bära både regnbågsflaggan och andra ”homosexuella symboler” och öppet visa att du är gay eller trans. I Tjetjenien begravs homosexuella levande. Just nu. De jagas, arresteras och torteras. Inte för att de begår några brott eller utgör hot eller fara. Utan bara för att de som styr bestämt att det är fel att älska någon av samma kön.

Tillsammans blir detta en tydlig varningssignal för vad som kan hända om vi börjar ta vår demokrati för given. Om vi glömmer bort att upprätthålla den och att hela tiden ta ställning för alla människors lika rättigheter.

Eurovision kan utifrån tyckas vara en överskattad eller överdriven musiktävling – men(!) vad viktigt det är att det finns ett så stort (och roligt) sammanhang där fanbasen uppmuntrar och kämpar för att det ska vara en plats där HBTQ-personer kan vara öppna och trygga med att vara sig själva. Den styrkan är extra viktig i tider då det känns som att vi har anledning att oroa oss över var utvecklingen är påväg, och de gånger tävlingen arrangeras i de länder som fortfarande diskriminerar, exkluderar och nekar HBTQ-personer sina rättigheter.

Den styrkan i det kan vi aldrig låta gapande demonstranter eller lagstiftande fegisar ta ifrån oss. Vi ska aldrig behöva anpassa oss efter de som skriker högst och hatar mest.

Hur många de än är som jagar oss måste vi alltid vara fler som försvarar oss. Hur våldsamt de än försöker hämma oss, ska vi alltid visa att ingenting kan hejda oss. Hur små de än tycker att vi är ska vi alltid vara större och starkare än de svaga, stackars människor som tvingar oss att offra både frihet, värdighet och i de värsta fall, vår säkerhet, för en så enkel sak som rätten att älska.

amanda_blogg2

8 mars

”VI ÄR JU REDAN JÄMSTÄLLDA!”

”NI BORDE VARA TACKSAMMA FÖR ATT NI HAR DET SÅ BRA!”

”MÄN HAR OCKSÅ PROBLEM! SKITER NI I DET ELLER??”

Jag tänkte att jag kanske skulle slippa skriva en sådan här text i år, men eftersom ovanstående resonemang fortfarande existerar trots att det är 2017 behöver vi snacka lite om det. Igen:

Kvinnor har genom tiderna slagits blodiga i sin kamp för rättvisa mellan könen. De har kämpat med näbbar och klor och hela sin person för att plöja en väg som gett möjligheter och rättigheter till oss som kommit efter. Ändå begränsas vi forfarande av vad män tycker att vi ska vara och inte vara. Varje dag kommer nyhetsflashar om tjejer som blivit utsatta för våld och övergrepp av kända och okända män, samtidigt som vi får ta skit och bli skuldbelagda för det. ”Skyll dig själv om du gick hem själv, drack ‘för mycket’ vin eller hade för kort kjol”. Att bestämma över våra egna kroppar och individer är bara vår rättighet så länge ingen bestämmer sig för att ta den rätten ifrån oss.

Vi matas med våld och med hot och med hat. Vi attackeras – och vi avskys. Av den enda anledningen att vi är kvinnor. För att vi gör något som inte förväntas av oss: vi hörs och syns, tycker och tänker, kräver vår plats och våra rättigheter.

Att det knappt finns en kvinna som inte genomlidit en våldtäkt, ett sexuellt övergrepp eller sexuella trakasserier, det sårar vårt yttre. Men ännu mer sargar det vårt inre. Ändå ger vi inte upp.

#8mars är ingen dag att fira. Det är ännu en dag då vi vågar, vill och väljer att fortsätta kämpa. Att aktivt göra anspråk på alla de rättigheter som för män sedan länge är självklarheter. Trots att det gör så jävla ont. Trots att många av oss får betala ett högt pris. Trots att det ibland verkar gå bakåt, så är idag egentligen bara ännu en dag då vi vägrar acceptera att inte respekteras och fortsätter kampen för vår rätt till sexualitet, självständighet och jämställdhet.

Tack alla coola, kloka, kompetenta, klockrena kvinnor som dag ut och dag in tar så mycket skit och ändå orkar kämpa vidare för lika rättigheter och möjligheter. Ni är fan bäst!!

 

Du kom och förändrade min dag, det vi delar kan ingen annan ha

IMG_3913

”Om du inte sett mig, var hade jag varit nu?
Om du inte hört mig, vem hade jag varit då?

Om vi inte vågat,vem hade vågat då?
Om vi hade tvekat, hade vi förlorat båda två.

Om du inte funnits, hade jag letat överallt,
Om du inte funnits, hade jag alltid varit halv
Men du kom och greppade min hand
Och sa: vi två är gjorda för varann

Ett vilset skepp hittade sitt hav,
Den jag är nu är den jag alltid velat va
Den jag är nu är den jag alltid velat va

Svenskhet har inga färger och sätter inga gränser

Jag kommer från staden där det sägs att man bor länge.

En stad som under min uppväxt många gånger kändes farlig, kall, mörk och hård. Men en stad som med åren kom att bli något helt annat.

När fler och fler bosatte sig hos oss så växte den, och vi invånare med den. Vi närmade oss varandra med värme istället för våld. Vi blev en stad för initiativ, för engagemang. En stad för gemenskap. För möten, musik, mångkultur och medmänsklighet. I ett par år hela Sveriges symbol för fred och kärlek.

Idag försökte en grupp demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen ta det ifrån oss. Marscherande på min familjs och mina vänners gator försökte de steg för steg rasera det som byggts upp i och med att Borlänge aktivt beslutat att kavla upp ärmarna och på allvar bli mer än bara en stad – och istället bli ett hem för många människor som vill bygga sina nya liv i Sverige efter att ha varit på flykt.

Att nazister trampar på samma gator som jag nästan hela livet vandrat, gör ont i mig. Det är ett nederlag för demokratin. En skräck för det öppna samhälle vi ska vara. En ond påminnelse om vilket samhälle vi kan bli om vi inte säger ifrån. Om vi inte benhårt står fast vid övertygelsen om alla människors lika värde.

Står vi starka tillsammans kan de aldrig få igenom sin skeva idé om att bara de som ser ut som dem får ha vårt gemensamma Sverige som sitt.

De kan aldrig ta ifrån oss den lika rätt vi alla har till vår hemstad, vårt samhälle och vårt liv.

De kan aldrig få gehör för sitt ”värna de egna först”, utan kommer tvingas inse att alla som vill vara svenskar också är svenskar. Att vi alla är ett och samma folk. Samma kropp som ska ge luft och syre åt samma planet.

Att svenskhet inte har några färger, och inte heller sätter några gränser.

Att vara svensk är att vara vänlig.
Att vara svensk är att våga och vilja vara solidarisk.
Att vara svensk är att vara modig nog att lära av och lyssna till varandra.
Att inte låta fördomar och förakt förstöra och förgöra de möjligheter som mångfald ger oss.
Att vara svensk är att ha förstånd nog att se våra olikheter som tillgångar, inte hinder.
Att värna sina medmänniskor och välkomna de som söker sig hit och vill rota sig.
Att vara svensk är att glädjas åt att så många vill komma hit för att berika vårt samhälle.

Att de vill stanna i Sverige, och leva, jobba, plugga och bo.
Länge.

☮♀❤

Tack för allt, Leksand

Fredag. Igen.

Nu har det gått en vecka sen vi (återigen) fick vara med om det där oförglömliga. Det är en vecka sen Leksand satte det där sista målet som tog oss hela vägen tillbaka till SHL. Det är en vecka sedan det som egentligen skulle vara omöjligt, plötsligt blev fullt möjligt.

Jag skulle vilja beskriva känslan för er. Hur det känns när det man inte ens vågat hoppas på blir verkligt, när det man som största supporter inte ens vågat tro – blir sant.

Jag vet att vi skrek. Hoppade upp från våra stolar och bara skrek.

”VAD ÄR DET SOM HÄNDER? VAD ÄR DET SOM HÄNDER???!! JAAAAA!”

Händerna upp i luften. Öronbedövande jubel. Så mycket glädje. Och kärlek.

Det som ingen trodde skulle kunna hända hände. Drömmen som ingen trodde kunde slå in, blev sann. Jag vet fortfarande inte vad som hände med Leksand de där sista avgörande minuterna i fredags, eller hela säsongen för den delen – men jag vet att det laget borde vara en inspiration för oss alla.

Vi borde alla, precis som Leksand, gång på gång orka resa oss och slå tillbaka, även i stunder då det ser som allra mörkast ut. Vi borde alla anamma denna underbara (eller urdumma) vägran att inse när det är över. För det är ALDRIG över. Är det något vi kan ta med oss av detta är att så länge vi tror på något riktigt hårt och så länge vi vill något riktigt innerligt så finns det tamigfan inget som kan stoppa oss. Vi kan alltid göra en förändring.

Det Leksand gjorde borde vi alla göra. Varje dag. Vägra ge upp. Våga. Vilja. Förverkliga. Stå upp och ställa upp för varandra.

Precis som den här lille spelaren:

https://www.facebook.com/sportlajkat/videos/503243586532761/?fref=nf

Den svenska skammen

Jag nämnde tidigare hur svårt jag har för hösten. Hur ont det gör i mig när värmen dunstar och kylan kryper sig närmre.

Den här hösten har kylan tagit sig längre in på skinnet än någonsin förr. Klimatet har både kallnat och hårdnat. Även om solen skiner på de brandgula löven på dagarna så sätter mörka krafter annat i brand på nätterna. Vi hade kunnat förhindra det för längesen, om vi bara vågat förstå det tidigare och vågat inse vad som höll på att hända innan det var försent. Efter andra världskriget sa vi ”aldrig igen” och ändå ser vi nu hur hatarna attackerar allt det vackra som Sverige skulle vara, angriper det jag trodde att vi föralltid svurit att beskydda: varje människas villkorslösa rätt och lika värde. 

Asylboenden brinner. Människor som kommit till Sverige för att få trygghet och ro, en plats att kalla sin och ett boende att kalla hem, tvingas återigen fly hals över huvud – tvingas återigen springa för sina liv.

Fegheten har intagit en skepnad så ful som ingen annan. Och den tog på sig sin eländigaste dräkt när högerextremismen klev rakt in på Kronans skola i Trollhättan och krävde två oskyldiga och alldeles för unga liv.

Det är omöjligt att undgå hur skräcken sprider sig i Sverige. I alla de vars utseende inte passerar för etniskt svenskt. I de vars hud inte är vit eller vars hår inte är blont. Och i alla oss som trodde att vi var bättre än såhär. Vi som trodde att den värme vi redan gav och den kärlek som redan fanns skulle vara god nog för att förhindra att hatet spred sig igen. Men Sverige har blivit ett land som inte är för oss. Ett land som inte är för någon som vill kalla sig för stolt svensk. Det är en skam. Den svenska skammen som tar sig i uttryck på de allra vidrigaste sätt.

Därför är det så viktigt att det är nu det måste hända. Det är nu det ska ske. Vi måste ta den styrka vi alla är ihop och tillsammans måste vi stå upp. Vi har försökt så många gånger förut och vi måste orka göra det igen. Vi måste enas och tillsammans etablera den trygghet de försöker slita ifrån oss. Vi måste med allt vi har mota bort den terror som försöker ta makten över vårt land. Vi ska ge allt vi har och sen ännu lite till för att bli det Sverige vi en gång trodde på tillsammans. Ett land där alla människor är välkomna, bli värnade om och är precis lika mycket värda.

Ett bra tips för att bidra till det är att skriva upp sig som volontär hos Röda korset. Det har jag gjort och jag hoppas att många med mig är beredda att ta lite av sin tid för att visa att Sverige är ett vackert land att komma till, för alla.