Du kom och förändrade min dag, det vi delar kan ingen annan ha

IMG_3913

”Om du inte sett mig, var hade jag varit nu?
Om du inte hört mig, vem hade jag varit då?

Om vi inte vågat,vem hade vågat då?
Om vi hade tvekat, hade vi förlorat båda två.

Om du inte funnits, hade jag letat överallt,
Om du inte funnits, hade jag alltid varit halv
Men du kom och greppade min hand
Och sa: vi två är gjorda för varann

Ett vilset skepp hittade sitt hav,
Den jag är nu är den jag alltid velat va
Den jag är nu är den jag alltid velat va

Svenskhet har inga färger och sätter inga gränser

Jag kommer från staden där det sägs att man bor länge.

En stad som under min uppväxt många gånger kändes farlig, kall, mörk och hård. Men en stad som med åren kom att bli något helt annat.

När fler och fler bosatte sig hos oss så växte den, och vi invånare med den. Vi närmade oss varandra med värme istället för våld. Vi blev en stad för initiativ, för engagemang. En stad för gemenskap. För möten, musik, mångkultur och medmänsklighet. I ett par år hela Sveriges symbol för fred och kärlek.

Idag försökte en grupp demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen ta det ifrån oss. Marscherande på min familjs och mina vänners gator försökte de steg för steg rasera det som byggts upp i och med att Borlänge aktivt beslutat att kavla upp ärmarna och på allvar bli mer än bara en stad – och istället bli ett hem för många människor som vill bygga sina nya liv i Sverige efter att ha varit på flykt.

Att nazister trampar på samma gator som jag nästan hela livet vandrat, gör ont i mig. Det är ett nederlag för demokratin. En skräck för det öppna samhälle vi ska vara. En ond påminnelse om vilket samhälle vi kan bli om vi inte säger ifrån. Om vi inte benhårt står fast vid övertygelsen om alla människors lika värde.

Står vi starka tillsammans kan de aldrig få igenom sin skeva idé om att bara de som ser ut som dem får ha vårt gemensamma Sverige som sitt.

De kan aldrig ta ifrån oss den lika rätt vi alla har till vår hemstad, vårt samhälle och vårt liv.

De kan aldrig få gehör för sitt ”värna de egna först”, utan kommer tvingas inse att alla som vill vara svenskar också är svenskar. Att vi alla är ett och samma folk. Samma kropp som ska ge luft och syre åt samma planet.

Att svenskhet inte har några färger, och inte heller sätter några gränser.

Att vara svensk är att vara vänlig.
Att vara svensk är att våga och vilja vara solidarisk.
Att vara svensk är att vara modig nog att lära av och lyssna till varandra.
Att inte låta fördomar och förakt förstöra och förgöra de möjligheter som mångfald ger oss.
Att vara svensk är att ha förstånd nog att se våra olikheter som tillgångar, inte hinder.
Att värna sina medmänniskor och välkomna de som söker sig hit och vill rota sig.
Att vara svensk är att glädjas åt att så många vill komma hit för att berika vårt samhälle.

Att de vill stanna i Sverige, och leva, jobba, plugga och bo.
Länge.

☮♀❤

Tack för allt, Leksand

Fredag. Igen.

Nu har det gått en vecka sen vi (återigen) fick vara med om det där oförglömliga. Det är en vecka sen Leksand satte det där sista målet som tog oss hela vägen tillbaka till SHL. Det är en vecka sedan det som egentligen skulle vara omöjligt, plötsligt blev fullt möjligt.

Jag skulle vilja beskriva känslan för er. Hur det känns när det man inte ens vågat hoppas på blir verkligt, när det man som största supporter inte ens vågat tro – blir sant.

Jag vet att vi skrek. Hoppade upp från våra stolar och bara skrek.

”VAD ÄR DET SOM HÄNDER? VAD ÄR DET SOM HÄNDER???!! JAAAAA!”

Händerna upp i luften. Öronbedövande jubel. Så mycket glädje. Och kärlek.

Det som ingen trodde skulle kunna hända hände. Drömmen som ingen trodde kunde slå in, blev sann. Jag vet fortfarande inte vad som hände med Leksand de där sista avgörande minuterna i fredags, eller hela säsongen för den delen – men jag vet att det laget borde vara en inspiration för oss alla.

Vi borde alla, precis som Leksand, gång på gång orka resa oss och slå tillbaka, även i stunder då det ser som allra mörkast ut. Vi borde alla anamma denna underbara (eller urdumma) vägran att inse när det är över. För det är ALDRIG över. Är det något vi kan ta med oss av detta är att så länge vi tror på något riktigt hårt och så länge vi vill något riktigt innerligt så finns det tamigfan inget som kan stoppa oss. Vi kan alltid göra en förändring.

Det Leksand gjorde borde vi alla göra. Varje dag. Vägra ge upp. Våga. Vilja. Förverkliga. Stå upp och ställa upp för varandra.

Precis som den här lille spelaren:

https://www.facebook.com/sportlajkat/videos/503243586532761/?fref=nf

Ett nytt kapitel

Lagomt tyst och tomt på den här bloggen just nu. Livet rusar förbi i tusentals kilometer i timmen och det är med skräckblandad förtjusning jag inte kan göra någonting för att sänka farten. Det finns inget som kan sakta ner det galopperande ånglok som nu har blivit min vardag. Men jag gillar det.

För en tid har jag sagt byebye till mitt älskade Örebro för att istället testa på livet i storstan. På dagarna huserar jag numera i Stockholms stadshus och lever loppan hos världens bästa Emelie på kvällarna på Fridhemsplan. Nja, så var väl drömmen när jag flyttade hit. Men kvällarna går mest åt att plugga. 250% sista terminen är sjukt köttigt, stressigt men också utmanande. Precis som vardagen överlag. Har världens bästa chans att lära mig världens roligaste yrke och jag försöker verkligen göra det absolut, absolut bästa av den möjligheten. Ett sargat självförtroende och en enorm prestationsångest börjar sakta men säkert utveckla sig till en lite större tro på mig själv (men fortfarande enorm prestationsångest). Jag vet  vad jag vill göra och jag vet vart jag vill nå. Och just därför är det som att jag fäller mig själv. Sätter krokben för min kompetens och lägger snubbeltråd för mitt driv.

Det är inte meningen. Det bara blir så. Och det är väl för att jag är uppväxt i en värld där man hellre ska be om ursäkt för sin existens än att bevisa den. Det måste bli ändring på det. Jag tänker inte bli en av alla de som glömde bort att ta chanserna fast de passerade mitt framför näsan på en. Vägrar bli en sån som glömde bort att våga.

Let’s do this!

sthlm1sthlm2

 

Min stora sorg

Denna vecka har jag varit så trött. Så ofantligt trött och slut i både kropp, själ och hjärta. Den där nystarten som 2015 skulle har blivit allt det som jag avskyr med livet. Detta år har medfört all den sorg och saknad som kärlek också innebär. Idag sitter jag i soffan hos mamma, fortfarande med tekoppen bredvid mig och filt över axlarna. Ikväll åker vi till Hälsingland för att imorgon begrava morfar. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om det någonsin. Jag har inga ord som inte krossar allt som är helt inom mig. Det kom så plötsligt och det gör så ont. Tills jag orkar eller kan uttrycka annat får mammas finaste ord räcka. De publiceras i Ljusnan imorgon, minnesord om vår finaste morfar, pappa, make och människa.

Den 14 januari avled Ove Brovall, Långhed, hastigt när han drabbades av sjukdom på väg hem från en bandymatch. En älskad make, pappa, morfar och bror rycktes plötsligt och oväntat bort. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för oss i familjen, utan också för många vänner och bekanta.

Ove Brovall blev 82 år. Trots sin ålder var han pigg och vital till både kropp och själ. Hans ungdomliga sätt gjorde att det var lätt att glömma bort hans ålder. Ove var alltid glad och trevlig och hade en humor som fick omgivningen att trivas. ”I Oves närhet hade man alltid kul” är värmande ord som når oss nu efter hans bortgång. Hans förmåga att prata och skoja med alla människor, skapade en trevlig stämning omkring honom. Ove var omtyckt överallt.

Ove Brovall var född och uppvuxen i Långhed och bodde där i hela sitt liv, förutom två år på 60-talet då familjen bodde i Arbrå. Han började i tidig ungdom arbeta på Silfors Sågverks AB, arbetade senare under några år på Arbrå-verkstaden men kom tillbaka till Silfors sågverk 1967 och arbetade där som faktor fram till pensioneringen.

Sin fru Eva, född Persson, träffade han i slutet av 50-talet och om några veckor skulle de ha firat 52-årig bröllopsdag. Ove månade om sin familj. Frun Eva och de två döttrarna Ann-Cathrin och Åsa och på senare år också de tre barnbarnen Amanda, Jonathan och Anton betydde mycket för honom. ”Jänterna” och ”pöjkarna” var viktiga i hans liv och det visade han på alla tänkbara sätt.

Sport var Oves stora intresse. Han var själv fotbollsspelare i sin ungdom, målvakt i Långheds IF, tills en knäskada satte stopp för spelandet. Men sportintresset följde honom genom livet och han var en flitig åskådare på Bagarmyren när Långhed spelade. Bandy var ett stort intresse och Bollnäs GIF laget i hans hjärta. Vi törs nog säga att han sett de allra flesta hemmamatcher Bollnäs spelat sedan 50-talet. Att han på senare år fick se Bollnäs spela två SM-finaler, tillsammans med sina döttrar och barnbarnet Amanda, var stora händelser i hans liv även om det inte blev något SM-guld. Ove har också sett många Finnkamper i Helsingfors, gått på hockeymatcher, boxning mm.

Själv motionerade han med dagliga morgonpromenader, året runt, i ur och skur. Och när vårsolen började titta fram njöt han av en kopp kaffe mot husväggen i Långhed. Somrarna tillbringades i stugan i Röstabo – Oves och Evas paradis. Ove hade en fantastisk förmåga att njuta i vardagen - av solen, fåglarnas kvitter och naturens skiftningar. Han uppskattade god mat och dryck och fikastunderna med hembakt bröd och godis ville han inte vara utan.

Vi tröstar oss med att vår älskade make, pappa och morfar fick gå bort mitt i livet, på väg hem från Sävstaås efter att ha sett sitt kära Bollnäs GIF vinna stort. Saknaden är oändlig och tomheten stor. Den snällaste och finaste människan finns inte bland oss längre. Men som någon sa ”Nu får de roligt i himlen, när Ove är där.

Familjen”

______________

Jag är så glad att vi har varandra i det här.
Får en enorm styrka av den familj vi varit och alltid kommer vara.

Ta hand om varandra.

Amanda.

Don’t think twice it’s all right

Det blev ett break. Ett långt jävla uppehåll. Plötsligt var det så oviktigt allting. Min ynkliga vardag, bilder på kaffekoppar och utspridda papper över sketna bord i Långhuset, suddiga foton på måltider jag egentligen bara vill hugga in på, partybilder från helgen som såg lika ut som de från förra helgen, en julkalender om mitt liv och vem jag är – eller snarare: den jag var.

Mycket har hänt sen sist. Alldeles för mycket. En sorg så stor att jag inte kan skriva om den än. Inte här på ett halvtidigt SJ-tåg mot ett liv som aldrig igen kommer bli sig likt. Det gör för ont för det.

Det jag kan berätta nu är att jag trots allt haft en underbar och välförtjänt semester i Egypten med min bästa teammate Emelie. Vi har solat, badat, druckit drinkar, läst böcker, ätit god mat och verkligen försökt vila upp oss. Framförallt har vi skrattat. Väldigt mycket, hela veckan. Det behövde jag.

Nu är jag som sagt på väg hem till vardagen igen. Längtar ihjäl mig efter Emma, efter katten, efter vår säng och allt som vi är. Längtar också efter några timmars ensamhet innan detta. Ta ett bad, brygga en ordentlig kopp kaffe, sätta på favoritlistan på Spotify. Andas ett tag. Öppna några ventiler och bara få gråta lite. Börja bearbeta allt det som jag stoppade undan en stund. Vi får se hur det går. Håll tummarna.

Kram.

egypt