We will win this fight ♥

Igår var det äntligen dags för en av årets favoritkvällar: Eurovisionfinalen! Så här i efterhand kan vi ju konstatera att rätt låt INTE vann. Men samtidigt att årets ESC hade mycket större bekymmer än så vad gäller HBTQ-personers situation i sammanhanget – och i Europa överlag.

Danmark gick till exempel innan festivalen ut och varnade de fans som åkte till Ukraina från att öppet visa att de var HBTQ. Och i fredags rapporterade SR om att Regnbågsflaggan stoppas i Kiev”. (Egentligen var det ett monument som symboliserar fred och vänskap som skulle målas i regnbågens färger, men det stoppades av HBTQ-fientliga demonstranter). Det kanske kan verka som en liten sak i sig men i sitt sammanhang blir det något stort och skrämmande:

För bara några mil från där jag tittade på finalen igår, i Rättvik, brände nazister för några veckor sen familjen Kallurs prideflagga – och skröt om det. I Holland ”behövde” politiker av samma kön ut gå ut och hålla varandras händer, trots att de inte var gay, för att manifestera alla människors lika värde efter att flera homosexuella attackerats påväg hem från krogen. I Ryssland har det blivit olagligt att bära både regnbågsflaggan och andra ”homosexuella symboler” och öppet visa att du är gay eller trans. I Tjetjenien begravs homosexuella levande. Just nu. De jagas, arresteras och torteras. Inte för att de begår några brott eller utgör hot eller fara. Utan bara för att de som styr bestämt att det är fel att älska någon av samma kön.

Tillsammans blir detta en tydlig varningssignal för vad som kan hända om vi börjar ta vår demokrati för given. Om vi glömmer bort att upprätthålla den och att hela tiden ta ställning för alla människors lika rättigheter.

Eurovision kan utifrån tyckas vara en överskattad eller överdriven musiktävling – men(!) vad viktigt det är att det finns ett så stort (och roligt) sammanhang där fanbasen uppmuntrar och kämpar för att det ska vara en plats där HBTQ-personer kan vara öppna och trygga med att vara sig själva. Den styrkan är extra viktig i tider då det känns som att vi har anledning att oroa oss över var utvecklingen är påväg, och de gånger tävlingen arrangeras i de länder som fortfarande diskriminerar, exkluderar och nekar HBTQ-personer sina rättigheter.

Den styrkan i det kan vi aldrig låta gapande demonstranter eller lagstiftande fegisar ta ifrån oss. Vi ska aldrig behöva anpassa oss efter de som skriker högst och hatar mest.

Hur många de än är som jagar oss måste vi alltid vara fler som försvarar oss. Hur våldsamt de än försöker hämma oss, ska vi alltid visa att ingenting kan hejda oss. Hur små de än tycker att vi är ska vi alltid vara större och starkare än de svaga, stackars människor som tvingar oss att offra både frihet, värdighet och i de värsta fall, vår säkerhet, för en så enkel sak som rätten att älska.

amanda_blogg2

8 mars

”VI ÄR JU REDAN JÄMSTÄLLDA!”

”NI BORDE VARA TACKSAMMA FÖR ATT NI HAR DET SÅ BRA!”

”MÄN HAR OCKSÅ PROBLEM! SKITER NI I DET ELLER??”

Jag tänkte att jag kanske skulle slippa skriva en sådan här text i år, men eftersom ovanstående resonemang fortfarande existerar trots att det är 2017 behöver vi snacka lite om det. Igen:

Kvinnor har genom tiderna slagits blodiga i sin kamp för rättvisa mellan könen. De har kämpat med näbbar och klor och hela sin person för att plöja en väg som gett möjligheter och rättigheter till oss som kommit efter. Ändå begränsas vi forfarande av vad män tycker att vi ska vara och inte vara. Varje dag kommer nyhetsflashar om tjejer som blivit utsatta för våld och övergrepp av kända och okända män, samtidigt som vi får ta skit och bli skuldbelagda för det. ”Skyll dig själv om du gick hem själv, drack ‘för mycket’ vin eller hade för kort kjol”. Att bestämma över våra egna kroppar och individer är bara vår rättighet så länge ingen bestämmer sig för att ta den rätten ifrån oss.

Vi matas med våld och med hot och med hat. Vi attackeras – och vi avskys. Av den enda anledningen att vi är kvinnor. För att vi gör något som inte förväntas av oss: vi hörs och syns, tycker och tänker, kräver vår plats och våra rättigheter.

Att det knappt finns en kvinna som inte genomlidit en våldtäkt, ett sexuellt övergrepp eller sexuella trakasserier, det sårar vårt yttre. Men ännu mer sargar det vårt inre. Ändå ger vi inte upp.

#8mars är ingen dag att fira. Det är ännu en dag då vi vågar, vill och väljer att fortsätta kämpa. Att aktivt göra anspråk på alla de rättigheter som för män sedan länge är självklarheter. Trots att det gör så jävla ont. Trots att många av oss får betala ett högt pris. Trots att det ibland verkar gå bakåt, så är idag egentligen bara ännu en dag då vi vägrar acceptera att inte respekteras och fortsätter kampen för vår rätt till sexualitet, självständighet och jämställdhet.

Tack alla coola, kloka, kompetenta, klockrena kvinnor som dag ut och dag in tar så mycket skit och ändå orkar kämpa vidare för lika rättigheter och möjligheter. Ni är fan bäst!!

 

Den svenska skammen

Jag nämnde tidigare hur svårt jag har för hösten. Hur ont det gör i mig när värmen dunstar och kylan kryper sig närmre.

Den här hösten har kylan tagit sig längre in på skinnet än någonsin förr. Klimatet har både kallnat och hårdnat. Även om solen skiner på de brandgula löven på dagarna så sätter mörka krafter annat i brand på nätterna. Vi hade kunnat förhindra det för längesen, om vi bara vågat förstå det tidigare och vågat inse vad som höll på att hända innan det var försent. Efter andra världskriget sa vi ”aldrig igen” och ändå ser vi nu hur hatarna attackerar allt det vackra som Sverige skulle vara, angriper det jag trodde att vi föralltid svurit att beskydda: varje människas villkorslösa rätt och lika värde. 

Asylboenden brinner. Människor som kommit till Sverige för att få trygghet och ro, en plats att kalla sin och ett boende att kalla hem, tvingas återigen fly hals över huvud – tvingas återigen springa för sina liv.

Fegheten har intagit en skepnad så ful som ingen annan. Och den tog på sig sin eländigaste dräkt när högerextremismen klev rakt in på Kronans skola i Trollhättan och krävde två oskyldiga och alldeles för unga liv.

Det är omöjligt att undgå hur skräcken sprider sig i Sverige. I alla de vars utseende inte passerar för etniskt svenskt. I de vars hud inte är vit eller vars hår inte är blont. Och i alla oss som trodde att vi var bättre än såhär. Vi som trodde att den värme vi redan gav och den kärlek som redan fanns skulle vara god nog för att förhindra att hatet spred sig igen. Men Sverige har blivit ett land som inte är för oss. Ett land som inte är för någon som vill kalla sig för stolt svensk. Det är en skam. Den svenska skammen som tar sig i uttryck på de allra vidrigaste sätt.

Därför är det så viktigt att det är nu det måste hända. Det är nu det ska ske. Vi måste ta den styrka vi alla är ihop och tillsammans måste vi stå upp. Vi har försökt så många gånger förut och vi måste orka göra det igen. Vi måste enas och tillsammans etablera den trygghet de försöker slita ifrån oss. Vi måste med allt vi har mota bort den terror som försöker ta makten över vårt land. Vi ska ge allt vi har och sen ännu lite till för att bli det Sverige vi en gång trodde på tillsammans. Ett land där alla människor är välkomna, bli värnade om och är precis lika mycket värda.

Ett bra tips för att bidra till det är att skriva upp sig som volontär hos Röda korset. Det har jag gjort och jag hoppas att många med mig är beredda att ta lite av sin tid för att visa att Sverige är ett vackert land att komma till, för alla.

Idag gör jag slut med homofobin

surprise”Jag gillar inte homosexuella”,

sa pappan till sin 5-6-åriga son precis när jag passerade dem.

Det var Stockholm Prides första dag och innan jag ens hunnit gå in på veckans första seminarium hade någon tagit sig rätten att berätta för både sin son och för mig att jag är någon man inte borde tycka om.

Så fort regnbågsflaggan hissats så är det eviga gnället, förtalet och hatet igång. Det som bygger på de fördomar som vi HBTQ-personer möter varje dag.

För även om vår kärlek i lagen har blivit en rättighet, så är den i vardagen fortfarande inte en självklarhet. Idag förföljs, fängslas, misshandlas och mördas människor världen över för att vår kärlek eller vårt kön inte är legalt eller socialt accepterat. År 2015 tvingas vi fortfarande ur en dum garderob och måste genast börja förklara och försvara vår rätt (och ”vårt sätt”) att älska.

I år är festivalens tema ”Gör slut”.
Så här och nu gör jag slut med alla er som säger att Pride inte behövs. Som säger att det är en ”jävla knullfestival” eller ”sexparad”. Jag gör slut med alla er hatare. Med er som blir konstanta påminnelser om hur vi avviker från den normativa föreställning om hur människor förväntas vara.

Jag gör slut med homofobin. Jag gör slut med er som skriker att vi är äckliga efter oss på gatorna och jag gör slut med er som internet skriver att vi alla borde avrättas. Att vi borde dö.

Jag gör slut med alla er som är så förbannat duktiga på att tycka utan att tänka. Som högfärdigt yttrar att man visst får vara gay – så länge man inte skyltar med det.

Jag gör slut med er för att ni tror att vi har ett behov av att provocera med vår sexualitet eller könsidentitet. För att ni tror att vi hävdar oss när vi håller varandras händer. För att det är så oerhört olidligt för för er att se oss göra anspråk på vår mänskliga rätt att vara och verka i samma rum som normerna men på samma gång försöka motarbeta dem. Jag gör slut med er för att jag inte klarar er intolerans och fått nog av er ignorans.

Det är oacceptabelt att som medmänniska vara emot en festival som står för alla människors lika rätt till kärlek. Det är oacceptabelt att som straight cis-person vägra andra människor de privilegier som man själv åtnjuter de resterande 365 dagarna om året. Det är oacceptabelt att som man och familjefar säga till sina barn på stan att det är skillnad på kärlek och kärlek.

Det handlar om en vecka varje år då vi slipper vara undantagen som bekräftar normen. En vecka när vi får vara regeln. Det är en vecka då kön och kärlek inte behöver kategoriseras, preciseras, ifrågasättas och förklaras.

Därför går jag i prideparaden idag. För att all kärlek är bra kärlek och alla könsidentiteter är vackra könsidentiteter. För att visa vem jag är, att jag finns, att jag får leva och att jag SKA ha rätt att älska.