Jag förtjänar verkligen titeln ”Sveriges sämsta bloggerska” efter alla återkommande uppehåll härifrån. Det är ett pussel att hinna med allt som hör vardagen till och i en tid där förändring varit ledordet i mitt liv så har jag helt enkelt gjort tusenmiljoner andra saker än att titta in här.
För plötsligt stod jag där på gatan utanför porten – bara ett par steg från Fridhemsplans tunnelbanestation. Mitt i hopen av människor som skyndar fram i vardagen tröck jag in koden till det som skulle bli mitt nya hem för en tid. Mitt nya hem i en ny stad som en början på en ny framtid.
Ganska många månader har gått, och nu har jag återigen stått på gatan och blickat upp mot ett fönster som från och med några veckor tillbaka är mitt ännu nyare hem. Den här gången trängde jag mig inte genom folkvimlet utan öppnade bara försiktigt grinden och gick ner längs den lilla stentrappan och låste sedan med nyckeln upp dörren till min och Emmas nya lya. I en annan del av samma huvudstad. Tillbaka i startgroparna på samma nya framtid.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av de som flyttade till storstan. Trodde alltid att jag nog skulle nöja mig någonstans på vägen. Någonstans mellan litet och stort. Mellan trygghet och äventyr. Stanna på något lite lagomt ställe som ändå erbjuder en och annan möjlighet då och då. Men jag har insett att jag har ett driv i mig som inte passar för lagom. En spontanitet som verkar ha lett mig in på precis rätt väg. Mottot som alltid varit ”en sak i taget” tillsammans med ”det löser sig” löste upp alla tvivel och plötsligt hade jag följt mitt hjärta hela vägen till något alldeles nytt. Och som tur var följde hjärtat med. Min Emma och hela vårt liv tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag sa att Stockholm passade mig som handen i handsken. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte älskade det. Det är helt sjukt hur glad jag är över de möjligheter som givits mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är för all hjälp som tagit mig till en plats där jag vill vara. Samtidigt är jag så stolt över mig själv som tog mig an utmaningar som till en början var mer skrämmande en kittlande. Stolt över att även om jag många gånger tvivlade i tron till mig själv så tvivlade jag aldrig på de underverk goda krafter i samhället kan åstadkomma. Stolt över att vara en av de som vägrar ge upp tanken på en rättvis värld.
För när livet löser sig så enkelt som det just nu gjort för mig så får jag ett sådant sting av dåligt samvete att det värker som en kniv i kroppen. Jag tänker på alla de som flyr från det som skulle bli deras framtid. På de som jagas bort från sina egna jag. Jag tänker på de vars sömnlösa nätter fortfarande inte har någon ände och på de människor vars drömmar dränerats av döden. På de som hade hopp med som ändå berövades på hela sina liv.
I ett läge som ser mörkare ut än någonsin förr måste vi orka värna om varandra. Vi måste våga välkomna och värdesätta varje person. I vår nya verklighet måste viljan vara vårt enda vapen och vår lyckliga lott bli den kraft som krävs för att på riktigt kunna göra en skillnad.
Solidaritet är vad som gör Sverige starkare – inte segregation. ❤
