We will win this fight ♥

Igår var det äntligen dags för en av årets favoritkvällar: Eurovisionfinalen! Så här i efterhand kan vi ju konstatera att rätt låt INTE vann. Men samtidigt att årets ESC hade mycket större bekymmer än så vad gäller HBTQ-personers situation i sammanhanget – och i Europa överlag.

Danmark gick till exempel innan festivalen ut och varnade de fans som åkte till Ukraina från att öppet visa att de var HBTQ. Och i fredags rapporterade SR om att Regnbågsflaggan stoppas i Kiev”. (Egentligen var det ett monument som symboliserar fred och vänskap som skulle målas i regnbågens färger, men det stoppades av HBTQ-fientliga demonstranter). Det kanske kan verka som en liten sak i sig men i sitt sammanhang blir det något stort och skrämmande:

För bara några mil från där jag tittade på finalen igår, i Rättvik, brände nazister för några veckor sen familjen Kallurs prideflagga – och skröt om det. I Holland ”behövde” politiker av samma kön ut gå ut och hålla varandras händer, trots att de inte var gay, för att manifestera alla människors lika värde efter att flera homosexuella attackerats påväg hem från krogen. I Ryssland har det blivit olagligt att bära både regnbågsflaggan och andra ”homosexuella symboler” och öppet visa att du är gay eller trans. I Tjetjenien begravs homosexuella levande. Just nu. De jagas, arresteras och torteras. Inte för att de begår några brott eller utgör hot eller fara. Utan bara för att de som styr bestämt att det är fel att älska någon av samma kön.

Tillsammans blir detta en tydlig varningssignal för vad som kan hända om vi börjar ta vår demokrati för given. Om vi glömmer bort att upprätthålla den och att hela tiden ta ställning för alla människors lika rättigheter.

Eurovision kan utifrån tyckas vara en överskattad eller överdriven musiktävling – men(!) vad viktigt det är att det finns ett så stort (och roligt) sammanhang där fanbasen uppmuntrar och kämpar för att det ska vara en plats där HBTQ-personer kan vara öppna och trygga med att vara sig själva. Den styrkan är extra viktig i tider då det känns som att vi har anledning att oroa oss över var utvecklingen är påväg, och de gånger tävlingen arrangeras i de länder som fortfarande diskriminerar, exkluderar och nekar HBTQ-personer sina rättigheter.

Den styrkan i det kan vi aldrig låta gapande demonstranter eller lagstiftande fegisar ta ifrån oss. Vi ska aldrig behöva anpassa oss efter de som skriker högst och hatar mest.

Hur många de än är som jagar oss måste vi alltid vara fler som försvarar oss. Hur våldsamt de än försöker hämma oss, ska vi alltid visa att ingenting kan hejda oss. Hur små de än tycker att vi är ska vi alltid vara större och starkare än de svaga, stackars människor som tvingar oss att offra både frihet, värdighet och i de värsta fall, vår säkerhet, för en så enkel sak som rätten att älska.

amanda_blogg2

Idag gör jag slut med homofobin

surprise”Jag gillar inte homosexuella”,

sa pappan till sin 5-6-åriga son precis när jag passerade dem.

Det var Stockholm Prides första dag och innan jag ens hunnit gå in på veckans första seminarium hade någon tagit sig rätten att berätta för både sin son och för mig att jag är någon man inte borde tycka om.

Så fort regnbågsflaggan hissats så är det eviga gnället, förtalet och hatet igång. Det som bygger på de fördomar som vi HBTQ-personer möter varje dag.

För även om vår kärlek i lagen har blivit en rättighet, så är den i vardagen fortfarande inte en självklarhet. Idag förföljs, fängslas, misshandlas och mördas människor världen över för att vår kärlek eller vårt kön inte är legalt eller socialt accepterat. År 2015 tvingas vi fortfarande ur en dum garderob och måste genast börja förklara och försvara vår rätt (och ”vårt sätt”) att älska.

I år är festivalens tema ”Gör slut”.
Så här och nu gör jag slut med alla er som säger att Pride inte behövs. Som säger att det är en ”jävla knullfestival” eller ”sexparad”. Jag gör slut med alla er hatare. Med er som blir konstanta påminnelser om hur vi avviker från den normativa föreställning om hur människor förväntas vara.

Jag gör slut med homofobin. Jag gör slut med er som skriker att vi är äckliga efter oss på gatorna och jag gör slut med er som internet skriver att vi alla borde avrättas. Att vi borde dö.

Jag gör slut med alla er som är så förbannat duktiga på att tycka utan att tänka. Som högfärdigt yttrar att man visst får vara gay – så länge man inte skyltar med det.

Jag gör slut med er för att ni tror att vi har ett behov av att provocera med vår sexualitet eller könsidentitet. För att ni tror att vi hävdar oss när vi håller varandras händer. För att det är så oerhört olidligt för för er att se oss göra anspråk på vår mänskliga rätt att vara och verka i samma rum som normerna men på samma gång försöka motarbeta dem. Jag gör slut med er för att jag inte klarar er intolerans och fått nog av er ignorans.

Det är oacceptabelt att som medmänniska vara emot en festival som står för alla människors lika rätt till kärlek. Det är oacceptabelt att som straight cis-person vägra andra människor de privilegier som man själv åtnjuter de resterande 365 dagarna om året. Det är oacceptabelt att som man och familjefar säga till sina barn på stan att det är skillnad på kärlek och kärlek.

Det handlar om en vecka varje år då vi slipper vara undantagen som bekräftar normen. En vecka när vi får vara regeln. Det är en vecka då kön och kärlek inte behöver kategoriseras, preciseras, ifrågasättas och förklaras.

Därför går jag i prideparaden idag. För att all kärlek är bra kärlek och alla könsidentiteter är vackra könsidentiteter. För att visa vem jag är, att jag finns, att jag får leva och att jag SKA ha rätt att älska.

 

Ge inte upp

Igår var vi många som hoppades på ett finare Sverige, ett samhälle där vi tillåts vara olika och respekteras och älskas just för det. Vi var många som röstade för medmänsklighet och kärlek. För allas rätt till vårt gemensamma samhälle.

Därför är idag en mörk dag. Vi var många som gav våra hjärtan och våra röster till en tro på ett vackrare land. Vi var många som vägrade ge upp hoppet om ett Sverige för alla. Vi var många som röstade, och 87% av oss blev ändå förlorare. För hatet tog över. Rasismen vann.

Och det måste vi få sörja, så länge och så mycket som vi behöver. Men sen måste vi organisera oss. Se ljuset i vår tunnel och fortsätta gå framåt och kämpa för det Sverige där alla är välkomna och inkluderade. Där vi är vi, utan dem. Ingen segregation och inget utanförskap.  För varandra, och med varandra. Tillsammans.

STOR STYRKEKRAM
till alla er som vågar tro och orkar kämpa. Ni är fantastiska.
mörker