Lesson learned

IMG_2902

Vet ni hur svårt det kan vara att orka lita på sig själv och vara den bästa versionen av den man är? Och vet ni hur viktigt det är att man vågar gå sin egen väg även om det innebär att man väljer bort saker i livet som man tidigare bevarat nära sitt hjärta?

Det är en läxa jag lärt mig genom åren. En läxa som fortfarande både straffar och lönar sig. Som skapar stora gigantiska hål i min självbild och som låter mig omvärdera mig själv högre och högre för varje dag. Det är omöjligt att fungera i sammanhang där man inte får vara viktig som den man är, utan endast den man tidigare var – eller för den någon annan tidigare var. Det är omöjligt att glädjas när man samtidigt måste oroa sig, omöjligt att leva när man hela tiden behöver förbereda sig på nästa ledsamhet.

Jag har aldrig skrivit om detta innan men idag såg jag hur den rädsla man har över att förlora tider som varit kan förgöra en människas självbevarelsedrift och få hen att glömma hur viktigt det är att vara viktig för sig själv.

Det är något man nog aldrig blir redo för. Samtidigt något som ibland krävs för att överleva. Det har gjort ont och det har fattats mig stunder. Det gör det fortfarande. Men jag har aldrig, aldrig någonsin tvivlat på att detta var rätt väg att vandra. För det var min väg. Det var mina beslut. Sådana som många människor borde våga fatta oftare.

Ta vara på er själva och kom ihåg att om inte ens du prioriterar dig själv – vem ska då göra det?

 

Little by little

surprise

God förmiddag, kära läsare.

Här sitter jag i soffan fortfarande. Katten spinner på magen och solen kikar fram bakom gardinerna. Jag har fått lite jobb gjort och nu försöker jag samla på mig energi för att ta tag i den här dagen. Det har inte blivit någon kickstart direkt. Är trött och slut i kroppen, men ändå glad i magen. Samtidigt sorgsen och besviken eftersom jag igår tog ett beslut som gör att jag känner mig både misslyckad och dålig. Värdelös. Besegrad. Ändå ett beslut som vuxit fram under ett par veckor och som jag måste ta för min egen skull för att inte bli en av alla de som faller som ett korthus av minsta vind innan de ens fyllt 25. Livet ska inte börja så. Det insåg jag när jag i onsdags natt låg vaken i timmar utan att kunna sova trots att jag var så matt i kroppen att den knappt hängde ihop. Tittade på Emma och katten som sov så skönt precis intill mig och kände hur mitt hjärta slog i takt med deras underbara andetag. Det var så mycket kärlek att jag knappt orkade känna den, så mycket värme att den nästan kvävde mig. Då förstod jag att det måste vara nog. Det måste få ett slut. Det är orimligt att låta omvärlden bestämma vem man ska vara, orimligt att låta sjuhundramiljoner krav definiera vem man är.  Jag fattade att för att orka dela med mig till dem, måste jag först och främst orka med mig själv. Jag måste hitta tillbaka till min egen person och inte den automatiska maskin vars bränsle börjat sina. Det är dags för mig att återigen bli någon som är –  inte bara gör.

Mer om det någon gång när det går lättare att erkänna och acceptera, när det inte sitter lika hårt inne att dela med sig. Jag hoppas att ni får en bra dag och vågar tänka en extra gång på er själva. Man behöver det tydligen mer än man kanske tror.

Kram!

Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen

lucka5När den här bilden togs var jag en människa som inte tyckte om sig själv överhuvudtaget. Jag visste vem jag ville vara men hade ingen aning om hur jag kunde ta mig dit och jag visste att den jag för tillfället var inte bara var dålig för mig utan för allt som var mitt liv. Det var en ohållbar situation som jag inte vågade ta mig ur fullt ut förrän för ett par månader sen. Då insåg jag att ”om jag inte gör det nu, kommer det aldrig hända”, efter det tog jag det avgörande steget bort från allt det jag hatade hos mig själv.

Ingen människa är perfekt, jag är inte det och kommer aldrig vara det. Jag kommer göra misstag och jag måste få göra misstag. För även om det är en klyscha så är det en sanning att man lär sig av dem. Det går inte att hata sig själv. Man måste tvinga sig att hitta vägarna som leder till (eller tillbaka till) den person man vill leva som. Jag har blivit en person jag respekterar och tycker om. När den här bilden togs hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag ett och ett halvt år senare skulle älska mig själv. Men det gör jag idag. Och det tänker jag fortsätta med så länge och mycket jag bara kan. För jag vet att jag förtjänar det.

everyone’s got their chains to break

Jag läste precis några sidor ur min forntida blogg. Min gamla kära vän som jag så sällan återser nuförtiden, mitt plåster, mitt stöd, mina tårar, min glädje och mitt jag under hela tonåren. Under alla de år som formade mig till mig. Det gjorde ont att läsa, gjorde ont att se. Gjorde ont att konstatera att jag förr besatt en frihet i mitt språk som jag inte längre behärskar, en ärlighet och brutalitet som berättade hur mitt hjärta slog och hur mycket eller lite alla dagarna räknades. Det fanns något bestämt i all den skörheten, vare sig det var tvivel eller tro så fanns det något tydligt i hur det kändes, i vilken takt jag orkade andas. Det fanns en säkerhet i att sätta ord på vad jag kände och vem jag var. Jag hade ett liv att söka, en person att hitta och idag när jag tror att jag vet precis vem jag är så har jag tappat det viktiga i att förklara det.

Jag satte inte pennan mot pappret, fingrarna mot tangenterna flera dagar i flera år för att förlora mig när livet äntligen blev underbart. Jag präntade inte ner de miljoner bokstäverna för att nu glömma bort hur det känns att förklara sitt jag. Jag måste göra det igen. Det kanske blir här och då får ni stå ut. Eller så blir det där och då kommer det aldrig ut. Det går inte att gråta i duschen eller skratta så alla hör när jag inte själv kan berätta varför. Jag måste våga vara den personen igen. Den som erkänner hur det känns och ställer sig ansikte mot ansikte med det. Går längst fram i ledet för att facea rädslorna, för att bearbeta sorgen och ta ännu större kliv mot den person jag vill vara.

Det är dags att inte bara se sig själv som smart eller snäll.
Nu ska jag också bli både modig och stark.

Jag börjar idag.

blogg

 

Nyårskalendern, lucka 11

Något som får mig att börja gråta: På den här frågan skulle nog de som känner mig kunna svara: Allt!

Jag är ofta väldigt känslig, i perioder skulle jag kunna gråta för i princip allt. Inte för att jag är en ledsen person eller har ett tyngt hjärta utan snarare för att så många saker kan beröra mig på så många sätt. Jag gråter ofta när jag är ledsen, när jag är arg, när jag är glad, när något är gulligt eller när någonting är absolut ingenting.

Jag vet inte varför, det kanske är för att det är enkelt sätt att uttrycka sig på – för att det faktiskt går att hantera. Att man inte skriker sig hes med en skakande kropp, slår sig ond i cementväggar och betongtrappor, att man inte känner med någon så mycket att det rotar sig som en klump i hjärtat som vägrar att någonsin lämna ens medvetande

Det sistnämnda är nog det jag oftast gråter över. När något talar till hjärtat på ett sätt som jag inte klarar av att hantera på något annat vis. När något är så vackert eller mänskligt att det inte går att behålla för sig själv i kroppen utan att explodera.

Ett exempel på detta är den här Tele2-reklamen som får mig att gråta hysteriskt varenda gång jag ser den. Den är så fruktansvärd fin, ärlig och verklig. Den har ett budskap och en mening att alla har rätten att var precis dem de vill vara. Att ingen har rätt att ta ifrån dig din identitet eller dina allra högsta drömmar. Det är något jag önskar att ALL kommersiell reklam kunde förmedla istället för hetsen som skrämmer så många till ett beteende man inte känner igen som sitt eget.

Lucka 12 - frank02