Morgonstund har guld i mun?

Nåja. Oftast iallafall. Denna vecka har varit sådan. Jag har vaknat pigg och full av energi och pepp varje dag. I vanliga fall brukar hösten kväva mig på allt vad ork och kraft heter, men i år har jag gjort ett tappert försök att fylla dagarna med sådant som får mig att må bra. Som ger mer än det tar. Som låter mig utmanas, utvecklas, inspireras och i viss mån, såklart, bara, bara vara. Imorse gick jag därför upp i extra god tid för att hinna med en solig morgonpromenad och en lång och mysig frukost med Emma innan jobbet (ett jobb som jag för övrigt FULLKOMLIGT ÄLSKAR och därmed låter mig spendera dagarna på ett underbart sätt på en underbar plats).

12179166_10156165752985453_502187561_n12177736_10156165906230453_1547681850_n

Det en utmaning i sig när man är sådan extrem anti-höst-person som jag är. Jag har så himla svårt att se det vackra i att kylan kommer och värmen går. Men att puscha mig till sådana små enkla saker som att göra det jag tycker om är oerhört värdefullt. Det är med andra ord ett hett tips till alla er andra hösthatare! (För visst måste vi väl vara många?!).

Little by little

surprise

God förmiddag, kära läsare.

Här sitter jag i soffan fortfarande. Katten spinner på magen och solen kikar fram bakom gardinerna. Jag har fått lite jobb gjort och nu försöker jag samla på mig energi för att ta tag i den här dagen. Det har inte blivit någon kickstart direkt. Är trött och slut i kroppen, men ändå glad i magen. Samtidigt sorgsen och besviken eftersom jag igår tog ett beslut som gör att jag känner mig både misslyckad och dålig. Värdelös. Besegrad. Ändå ett beslut som vuxit fram under ett par veckor och som jag måste ta för min egen skull för att inte bli en av alla de som faller som ett korthus av minsta vind innan de ens fyllt 25. Livet ska inte börja så. Det insåg jag när jag i onsdags natt låg vaken i timmar utan att kunna sova trots att jag var så matt i kroppen att den knappt hängde ihop. Tittade på Emma och katten som sov så skönt precis intill mig och kände hur mitt hjärta slog i takt med deras underbara andetag. Det var så mycket kärlek att jag knappt orkade känna den, så mycket värme att den nästan kvävde mig. Då förstod jag att det måste vara nog. Det måste få ett slut. Det är orimligt att låta omvärlden bestämma vem man ska vara, orimligt att låta sjuhundramiljoner krav definiera vem man är.  Jag fattade att för att orka dela med mig till dem, måste jag först och främst orka med mig själv. Jag måste hitta tillbaka till min egen person och inte den automatiska maskin vars bränsle börjat sina. Det är dags för mig att återigen bli någon som är –  inte bara gör.

Mer om det någon gång när det går lättare att erkänna och acceptera, när det inte sitter lika hårt inne att dela med sig. Jag hoppas att ni får en bra dag och vågar tänka en extra gång på er själva. Man behöver det tydligen mer än man kanske tror.

Kram!