Imorse hann jag inte ens gå upp ur sängen innan jag fick berättat för mig vad som är attraktivt för min kvinnokropp och inte. Arla keso hade lagt upp en Facecebookannons för Vårruset där de eventuella anledningarna till att börja ”vårrusa” radades upp:
A. Ett förlorat vad.
B. 30 likes på instagram.
C. Ett nyupptäckt kärlekshandtag.
Alltså: Det här med att springa för att det skulle vara roligt, härligt eller för att det är bra för kroppen är alltså inte ett alternativ. Det är viktigare motvilligt ta sig ut i spåret eftersom folk på instagram gillat en bild som uppmanar till detta eller springa bort det nyupptäckta ”kärlekshandtaget” eftersom lite kurvor på en kvinna idag är oacceptabelt.
Varje dag får vi som kvinnor höra vad vi borde äta, hur vi borde träna, att vi är för smala, för tjocka, har för mycket kurvor men för små bröst, perfekt rumpa men för stora lår. Inte bara av män, utan lika ofta av andra kvinnor. Som om våra kroppar är ett objekt för någon annan att bedöma, en ägodel som av någon annan ska hissas eller dissas.
Varje gång jag öppnar en tidning, slår på TV, radio, går till skola, buss eller jobb så slår den mig rakt i ansiktet: Normen som berättar hur jag som kvinna borde se ut. Normen om hur jag borde fungera och vara. Vad jag borde göra för att gå ner i vikt. Var vi än i Sverige vänder står det där, framför oss: de senaste dieterna, snabbaste viktrasrecepten och bästa sättet att förlora de där sista åtta kilorna innan midsommar/bikinisäsongen/bröllopsdagen eller vilken annan jävla dag som helst.
Och alltihop motiveras det med att vi måste ta hand om oss själva, att vi måste värna om vårt välmående. Men jag förstår inte vem det är som ska må bra av detta? Kanske de andra människor som vi besparar från att se ”för mycket kurvor”, ”för smala ben” eller ”för stora bröst”? Är det kanske andra människors välmående vi hänvisar till? Är det andra människor jag ska behaga med utseendet på min kropp?
Min kropp är mitt tempel. Mitt verktyg, min motor och mitt val. För mig är inte socker en fiende utan fienden är propagandan som berättar att min kropp aldrig kommer duga. För andra är fienden fettet, för andra kolhydrater, för många alkohol och för nästan alla: hetsen. Vikthetsen och pressen som driver oss till att hela tiden straffa oss själva för hur vi ser ut.
Och jag är trött på detta. Trött på vi inte kan se till människan utan att först döma denne för hens kropp. Jag är trött på normen som säger att ju mer du tränar och ju mindre du äter – ju vackrare är du. Jag är trött på att se viktresan. Från dig -till dig.
För för mig har du hela tiden varit vacker, oavsett. Och jag tycker att du förtjänar uppmärksamhet, lovord och kärlek oavsett vad du väger, vad du äter eller hur du ser ut. Jag tycker att du borde bli älskad för att du är du och inte för kroppen du lever i. Att du får känna dig viktig oberoende av vad andra människor tycker eller inte tycker om din kropp.
Jag är trött på att samhället matar oss med idéer om hur vi borde se ut. Jag är trött på att bli matad med ångest, press, hets och stress men aldrig med kärlek och en valmöjlighet att vara vem jag vill i min egen kropp.
Jag är trött på att vi skryter så mycket om hur hälsomedvetna vi är i Sverige.
För bara för att vi kallar det medvetenhet betyder det inte det att alltid är hälsosamt.

Skickade den här bilden till en kompis för att visa min nya bikini. Bad om ursäkt för min ”tjocka mage”. Det tänker jag aldrig göra igen.