Mot Stockholm med nya Divine!
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm med nya numret av Divine som resesällskap. Om ni inte hunnit läsa det än hittar ni det som vanligt på hemsidan eller genom att klicka på bilden!
Month: februari 2015
A night like summer
Som vi alla på ett eller annat sätt vet så är livet inte med oss alla gånger. Mitt 2015 har hittills varit allt vad det inte skulle vara och med det har också jag blivit det enda jag egentligen orkat vara: nästan ingenting. Jag har flängt fram och tillbaka: tåg, buss, bil, städer, landsvägar, byar. Flög med ett tomrum i mig till Egypten och stängde av allt som kallas känslor på tåget till Örebro. I bilen till Hälsingland började de sakta sippra fram ur sina gömmor, tillbaka in i mitt inre och ut genom mina ögon. Hjärtat har värkt på Stockholms centralstation och i Skräddarbackens mörkaste skog. Och jag har insett att det alltid kommer göra det. Var jag än är i livet och hur jag än tar mig dit kommer det alltid finnas ett tomrum i mitt hjärta som aldrig någonsin kommer vara helt igen.
När jag insåg det bestämde jag mig också för att stanna upp och försöka ta kontroll över den sorg som nästan övertagit hela min person. Fram till nu har jag knappt orkat titta mig i spegeln. Har inte velat se den rufsiga spillran av människa jag varit, inte vetat vad jag ska göra av den eller mig eller allt det onda som från och med nu alltid kommer bo i mig. Men jag har också förstått att man inte kommer någonstans med att krampaktigt hålla fast i någonting som aldrig kommer igen, ett liv som aldrig blir sig likt och en familjemedlem vi inte kommer få återse på så lång, lång tid. Att vara trasig hjälper inte någon. Istället vill jag bara minnas. Allt det fina och härliga och vackra som varit. Alla skratt och all värme. Kärleken, som aldrig någonsin gick att ta miste på.
Så: I torsdags började jag skrapa lite på den vedevärdiga yta till allt jag varit. Jag letade fram sminkväskan, tog mig till frisören, gick och fixade mina ögonbryn och köpte hårfärg. Shoppade en relativt fin kofta och en ny väska jag ska ha till våren. Åt middag med min finaste vän Emelie och bästa tjej Emma på stan. Gick på viktigt homeparty med Gudrun Schyman. Sov så många, många timmar och lärde mig hur man vaknar igen. I fredags åkte jag och E hem till min bästis och hade en kväll som var som sommar mitt i allt mörker. Vi grillade, drack rosé och istället för efterrätt gjorde vi strawberry daiquiri och sen spelade vi spel, grät och skrattade, sjöng och dansade en hel kväll och natt.
Igår var det alla hjärtans dag. Två fina, fina vänner var här och vi drack öl och kollade på hockey. Dukade fram tacos, chips och godis och kollade på Melodifestivalen och Gaygalan. Pratade. Skrattade. Och livet gick vidare.
Idag drack jag kaffe i soffan ända in på eftermiddagen med min Emma och solen sken in genom våra fönster.Livet har en tendens att fortsätta så. Det slutar inte snurra för att en värld har rasat samman. Det fortsätter framåt. Går vidare.
Det måste tydligen göra det.
Min stora sorg
Denna vecka har jag varit så trött. Så ofantligt trött och slut i både kropp, själ och hjärta. Den där nystarten som 2015 skulle har blivit allt det som jag avskyr med livet. Detta år har medfört all den sorg och saknad som kärlek också innebär. Idag sitter jag i soffan hos mamma, fortfarande med tekoppen bredvid mig och filt över axlarna. Ikväll åker vi till Hälsingland för att imorgon begrava morfar. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om det någonsin. Jag har inga ord som inte krossar allt som är helt inom mig. Det kom så plötsligt och det gör så ont. Tills jag orkar eller kan uttrycka annat får mammas finaste ord räcka. De publiceras i Ljusnan imorgon, minnesord om vår finaste morfar, pappa, make och människa.
”Den 14 januari avled Ove Brovall, Långhed, hastigt när han drabbades av sjukdom på väg hem från en bandymatch. En älskad make, pappa, morfar och bror rycktes plötsligt och oväntat bort. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för oss i familjen, utan också för många vänner och bekanta.
Ove Brovall blev 82 år. Trots sin ålder var han pigg och vital till både kropp och själ. Hans ungdomliga sätt gjorde att det var lätt att glömma bort hans ålder. Ove var alltid glad och trevlig och hade en humor som fick omgivningen att trivas. ”I Oves närhet hade man alltid kul” är värmande ord som når oss nu efter hans bortgång. Hans förmåga att prata och skoja med alla människor, skapade en trevlig stämning omkring honom. Ove var omtyckt överallt.
Ove Brovall var född och uppvuxen i Långhed och bodde där i hela sitt liv, förutom två år på 60-talet då familjen bodde i Arbrå. Han började i tidig ungdom arbeta på Silfors Sågverks AB, arbetade senare under några år på Arbrå-verkstaden men kom tillbaka till Silfors sågverk 1967 och arbetade där som faktor fram till pensioneringen.
Sin fru Eva, född Persson, träffade han i slutet av 50-talet och om några veckor skulle de ha firat 52-årig bröllopsdag. Ove månade om sin familj. Frun Eva och de två döttrarna Ann-Cathrin och Åsa och på senare år också de tre barnbarnen Amanda, Jonathan och Anton betydde mycket för honom. ”Jänterna” och ”pöjkarna” var viktiga i hans liv och det visade han på alla tänkbara sätt.
Sport var Oves stora intresse. Han var själv fotbollsspelare i sin ungdom, målvakt i Långheds IF, tills en knäskada satte stopp för spelandet. Men sportintresset följde honom genom livet och han var en flitig åskådare på Bagarmyren när Långhed spelade. Bandy var ett stort intresse och Bollnäs GIF laget i hans hjärta. Vi törs nog säga att han sett de allra flesta hemmamatcher Bollnäs spelat sedan 50-talet. Att han på senare år fick se Bollnäs spela två SM-finaler, tillsammans med sina döttrar och barnbarnet Amanda, var stora händelser i hans liv även om det inte blev något SM-guld. Ove har också sett många Finnkamper i Helsingfors, gått på hockeymatcher, boxning mm.
Själv motionerade han med dagliga morgonpromenader, året runt, i ur och skur. Och när vårsolen började titta fram njöt han av en kopp kaffe mot husväggen i Långhed. Somrarna tillbringades i stugan i Röstabo – Oves och Evas paradis. Ove hade en fantastisk förmåga att njuta i vardagen - av solen, fåglarnas kvitter och naturens skiftningar. Han uppskattade god mat och dryck och fikastunderna med hembakt bröd och godis ville han inte vara utan.
Vi tröstar oss med att vår älskade make, pappa och morfar fick gå bort mitt i livet, på väg hem från Sävstaås efter att ha sett sitt kära Bollnäs GIF vinna stort. Saknaden är oändlig och tomheten stor. Den snällaste och finaste människan finns inte bland oss längre. Men som någon sa ”Nu får de roligt i himlen, när Ove är där”.
Familjen”
______________
Jag är så glad att vi har varandra i det här.
Får en enorm styrka av den familj vi varit och alltid kommer vara.
Ta hand om varandra.
Amanda.