Loss and gain

sick

Jag bestämde mig i söndags för att detta skulle bli den gladaste och peppigaste stockholmsveckan hittills. Åkte tre timmar buss från världens härligaste helg i Hälsingland och även om det var med ett sting i hjärtat så laddade jag verkligen om för att ge järnet den kommande veckan.

Så blev det inte riktigt. Det är ungefär såhär jag sett ut de piggaste stunderna under de senaste dagarna. Blev sjuk på söndagnatt och det fanns verkligen inga andra alternativ än att lyssna på kroppen och krypa tillbaka ner i sängen efter ett tappert försök att pallra mig iväg på måndag morgon.

Nu är jag iallafall pigg och frisk (hoppas jag) och sjukt redo att anamma det lilla som är kvar av denna vecka! Ikväll åker jag hem till E och får vara hemma med henne nästan fyra(!) dagar. Längtar ihjäl mig. Men först: En dag på praktiken. En chans att åtminstone göra en dag till den roligaste hittills!

Ett nytt kapitel

Lagomt tyst och tomt på den här bloggen just nu. Livet rusar förbi i tusentals kilometer i timmen och det är med skräckblandad förtjusning jag inte kan göra någonting för att sänka farten. Det finns inget som kan sakta ner det galopperande ånglok som nu har blivit min vardag. Men jag gillar det.

För en tid har jag sagt byebye till mitt älskade Örebro för att istället testa på livet i storstan. På dagarna huserar jag numera i Stockholms stadshus och lever loppan hos världens bästa Emelie på kvällarna på Fridhemsplan. Nja, så var väl drömmen när jag flyttade hit. Men kvällarna går mest åt att plugga. 250% sista terminen är sjukt köttigt, stressigt men också utmanande. Precis som vardagen överlag. Har världens bästa chans att lära mig världens roligaste yrke och jag försöker verkligen göra det absolut, absolut bästa av den möjligheten. Ett sargat självförtroende och en enorm prestationsångest börjar sakta men säkert utveckla sig till en lite större tro på mig själv (men fortfarande enorm prestationsångest). Jag vet  vad jag vill göra och jag vet vart jag vill nå. Och just därför är det som att jag fäller mig själv. Sätter krokben för min kompetens och lägger snubbeltråd för mitt driv.

Det är inte meningen. Det bara blir så. Och det är väl för att jag är uppväxt i en värld där man hellre ska be om ursäkt för sin existens än att bevisa den. Det måste bli ändring på det. Jag tänker inte bli en av alla de som glömde bort att ta chanserna fast de passerade mitt framför näsan på en. Vägrar bli en sån som glömde bort att våga.

Let’s do this!

sthlm1sthlm2