Att Sverige inte är rasistiskt är en lögn
Det gör mig förbannad när personer i priviligierade positioner påstår att rasism inte är ett problem idag. Att folk envisas med att dra ”Sverige-är-visst-jämställt”-kortet ur rockärmen, och tror att det ska trumfa varje upplevelse, varje erfarenhet och varje berättelse av det våld och hat som människor utsätts för i vårt nutida Sverige.
I fredags skrev Per Gudmundson i sin ledare i SvD om Adam Tenstas uttåg ur TV4-studion. Tensta lämnade Nyhetsmorgon mitt i sändning i protest mot att TV4 tidigare bjudit in PT:n Louise Andersson Bodin till programmet trots att hon uttalat sig rasistiskt på sin youtubekanal. Andersson Bodin bad om ursäkt och TV4 sa att de inte står bakom rasistiska uttryck och därmed bör händelsen vara utagerad, menar Gudmundson. Åtminstone ”för alla utom dem som anser att Sverige är genomsyrat av rasism”. Sverige är ju ”ett av världens mest toleranta länder”.
Att Sverige skulle vara tolerant, och inte rasistiskt, är en lögn. En lögn som till stor del bygger på den normalisering som idag sker av rasistiska åsikter och värden.
I senaste riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 13 procent av folkets röster och stödet för partiet ser ut att öka. När ett parti som genom sin politik våldför sig på människors rättigheter och sprider hat mot de som bryter mot deras norm tillåts växa, gör det avtryck ute i landet.
Den ”påstådda rasismen” (som Gudmundson uttrycker det) är inte påhittad. Den är i allra högsta grad verklig. Den visar sig i mitt facebookflöde varje dag. Vänner och bekanta som inte alls anser sig rasistiska gillar texter, bilder och statusuppdateringar som kränker människor i minoritetsgrupper. Det sker på TV, i radio, i tidningarna: Normaliseringen av de värden som Adam Tensta valde att resa sig upp och vända ryggen åt. Normaliseringen av de värderingar som vi varken kan eller ska tolerera i vårt gemensamma land.
I vårt Sverige idag förföljs, förtrycks, hotas, hatas, misstänkliggörs och mördas människor dagligen.
Forskning visar att många av de som rasifieras fryses ut av samhället och diskrimineras av myndigheter. De myndigheter som egentligen ska värna människors trygghet och rätt utnyttjar sin makt för att förgöra och förstöra det förtroende som vi som medborgare förväntas ha för lag och ordning. Exempelvis genom projekt Reva – där polisen förföljer, stoppar och arresterar människor mitt i vardagen för utvisa dem som i Sverige söker skydd från katastrofer.
Sådana projekt kan fortgå på grund av det misstänkliggörande som också drabbade en muslimsk kvinna på flygresa när hon nekades en oöppnad colaburk ”eftersom hon kunde använda den som vapen”. Det är samma förtryck som gjorde att en nioårig pojke fick huvudet dunkat i stengolvet och misshandlades av vakter på Malmö station. Samma övervåld som nyligen brukades mot en busschaufför i Göteborg som blev misshandlad av kontrollanter när han åkte hem efter sitt arbetspass.
Det är inte bara felaktigt, utan rentav löjligt, att mena att rasism inte skulle vara ett problem i Sverige när det år 2013 anmäldes 5508 hatbrott i landet. 3999 av dessa grundade sig i rasism och främlingsfientlighet – och hade alltså kunnat motverkas genom öppenhet och tolerans. I statistiken ska vi komma ihåg att noll hänsyn har tagits till alla de fientliga kommentarer och hatiska ”konstateranden” som aldrig blir en anmälan. Den terror som människor utsätts för dagligen men som aldrig ingår i någon brottsstatistik eftersom det har blivit så normaliserat att hata andra människor och dessutom komma undan med det.
Att som vit, priviligierad ledarskibent, försöka reducera det strukturella förtryck som rasism är till någon form av överkänslighet eller subjektiv åsikt är inte bara okunnigt och ignorant, det är också jävligt fegt och fientligt. Genom att välja vilka människors upplevelser och erfarenheter som ska tas på allvar, och vilka människors berättelser som inte bör räknas som sanning, bekräftar bara det som Gudmundson säger inte existerar: Strukturell rasism.
Men självklart är det lättare för honom att förneka strukturerna än att försöka förstå dem.
Självklart är det mer bekvämt att ta avstånd, än att våga ta ansvar.
Gudmundson menar att vi borde låta Adam Tensta gå – och jag menar att vi alla borde följa efter. Vi borde alla våga marschera ut ur situationer där rasismen ges spelrum och vi borde högt och ljudligt protestera mot det lidande den utsätter människor för. Vi borde alla våga stå upp i kampen för varje människas rätt till det svenska samhället och vi borde alla vilja ta täten för att tillsammans säkerställa att alla människor i Sverige behandlas utifrån vad vi är: Precis lika mycket värda.
