Den svenska skammen

Jag nämnde tidigare hur svårt jag har för hösten. Hur ont det gör i mig när värmen dunstar och kylan kryper sig närmre.

Den här hösten har kylan tagit sig längre in på skinnet än någonsin förr. Klimatet har både kallnat och hårdnat. Även om solen skiner på de brandgula löven på dagarna så sätter mörka krafter annat i brand på nätterna. Vi hade kunnat förhindra det för längesen, om vi bara vågat förstå det tidigare och vågat inse vad som höll på att hända innan det var försent. Efter andra världskriget sa vi ”aldrig igen” och ändå ser vi nu hur hatarna attackerar allt det vackra som Sverige skulle vara, angriper det jag trodde att vi föralltid svurit att beskydda: varje människas villkorslösa rätt och lika värde. 

Asylboenden brinner. Människor som kommit till Sverige för att få trygghet och ro, en plats att kalla sin och ett boende att kalla hem, tvingas återigen fly hals över huvud – tvingas återigen springa för sina liv.

Fegheten har intagit en skepnad så ful som ingen annan. Och den tog på sig sin eländigaste dräkt när högerextremismen klev rakt in på Kronans skola i Trollhättan och krävde två oskyldiga och alldeles för unga liv.

Det är omöjligt att undgå hur skräcken sprider sig i Sverige. I alla de vars utseende inte passerar för etniskt svenskt. I de vars hud inte är vit eller vars hår inte är blont. Och i alla oss som trodde att vi var bättre än såhär. Vi som trodde att den värme vi redan gav och den kärlek som redan fanns skulle vara god nog för att förhindra att hatet spred sig igen. Men Sverige har blivit ett land som inte är för oss. Ett land som inte är för någon som vill kalla sig för stolt svensk. Det är en skam. Den svenska skammen som tar sig i uttryck på de allra vidrigaste sätt.

Därför är det så viktigt att det är nu det måste hända. Det är nu det ska ske. Vi måste ta den styrka vi alla är ihop och tillsammans måste vi stå upp. Vi har försökt så många gånger förut och vi måste orka göra det igen. Vi måste enas och tillsammans etablera den trygghet de försöker slita ifrån oss. Vi måste med allt vi har mota bort den terror som försöker ta makten över vårt land. Vi ska ge allt vi har och sen ännu lite till för att bli det Sverige vi en gång trodde på tillsammans. Ett land där alla människor är välkomna, bli värnade om och är precis lika mycket värda.

Ett bra tips för att bidra till det är att skriva upp sig som volontär hos Röda korset. Det har jag gjort och jag hoppas att många med mig är beredda att ta lite av sin tid för att visa att Sverige är ett vackert land att komma till, för alla.

Morgonstund har guld i mun?

Nåja. Oftast iallafall. Denna vecka har varit sådan. Jag har vaknat pigg och full av energi och pepp varje dag. I vanliga fall brukar hösten kväva mig på allt vad ork och kraft heter, men i år har jag gjort ett tappert försök att fylla dagarna med sådant som får mig att må bra. Som ger mer än det tar. Som låter mig utmanas, utvecklas, inspireras och i viss mån, såklart, bara, bara vara. Imorse gick jag därför upp i extra god tid för att hinna med en solig morgonpromenad och en lång och mysig frukost med Emma innan jobbet (ett jobb som jag för övrigt FULLKOMLIGT ÄLSKAR och därmed låter mig spendera dagarna på ett underbart sätt på en underbar plats).

12179166_10156165752985453_502187561_n12177736_10156165906230453_1547681850_n

Det en utmaning i sig när man är sådan extrem anti-höst-person som jag är. Jag har så himla svårt att se det vackra i att kylan kommer och värmen går. Men att puscha mig till sådana små enkla saker som att göra det jag tycker om är oerhört värdefullt. Det är med andra ord ett hett tips till alla er andra hösthatare! (För visst måste vi väl vara många?!).