Oktoberdagar

Igår jobbade jag till ungefär 12 innan jag åkte hem och lagade ett recept jag trodde skulle bli så sjukt gott men inte blev det. Fotograferingen jag skulle köra på eftermiddagen blev tyvärr inställd eftersom solen lyste med sin frånvaro och vägrade ge oss det ljus vi behövde.

Istället tog jag en skön promenad runt i centrala Örebro med Sara. När jag kom hem stod hockey på schemat! Kommentatorn var dock AIK:are rakt igenom så inte ens när Leksand gjorde mål dög det.Blev en upprörd tjej som vankade av och an av ilska hemma och ibland skrek ”nä nu..” eller ”men håll käften!!”. Otroligt moget beteende. Matchen verkar ha varit värdelös, men en poäng fick vi plocka med oss hem till Dalarna iallafall. Underbart.

 Nu sitter jag på jobbet igen. Försov mig för första gången på hela året imorse, vaknade tio minuter innan jag vanligtvis brukar cykla, men jag hann! Frukosten fick dock bli lidande – en banan och en kopp kaffe var det bästa jag kunde hitta på här. Gott, men det är väl sånt här som kallas ofrivilligt bantande. Haha.

Om några timmar är det dags att bege sig till det här placet. Skola och PR-arbete står på schemat. Kan bli roligt!  

Kram
Amanda

Nytt nummer ute nu!

vår hemsida finns nu vårt nya, fräscha och härliga höstnummer ute! Vi på Divineredaktionen hoppas att ni tar en paus från alla gråa måsten och kommer ihåg att ta hand om er själva i höstmörkret. Det är ni värda allihop.
Klicka på bilden för att läsa tidningen.

I oktobernumret skriver jag om kampen som just nu pågår för att låta Abrahim Jabateh, ”Ibbe”, stanna i Sverige. Inte för att han är den enda som är värd att uppmärksamma eller den enda som vi borde kämpa för. Utan för att uppmärksamma problemet. För att visa hur lagar och regler som inte värnar om alla människors lika värde stiftas. Hur de som styr det här landet vägrar behandla alla människor med likvärdig respekt. Hur staten glömmer bort att se människan som precis som dem kallar Sverige sitt hem.

Jag hoppas med allt jag har att det stora engagemang som visas för Ibbe ska göra en skillnad. Göra ett avtryck. Bekräfta att det i vårt mellanmjölksland fortfarande finns medmänsklighet och kärlek.

Kram på er!
Amanda

För de som måste lämna

Hej på er!

Efter en PR-föreläsning i skolan så är jag nu tillbaka på jobbet – en halvtimme för tidigt. Perfekt för att hinna med en kopp kaffe, lite research inför nästa artikel och, såklart: ett blogginlägg.

Idag tänker jag mycket på lördagen den sista augusti. Efter en sen kväll och tidig morgon gick jag med min rullväska mot Örebro tågstation och det första höstlövet föll av sitt fortfarande gröna träd och landade i mitt nytvättade hår.

Den kvällen skulle en Borlängeprofil gjort sin sista spelning med sitt band och vi skulle vara där. Mamma, syrran och jag. Innan drack vi skumpa, åt trerätters och gick i solen genom vattenpölarna mot vårt Folkets Park. Den kvällen spelade bara ett Borlängeband inför fullsatt publik. Även om vi visste om det tidigare så fattades Kristian Gidlund och hans Sugarplum Fairy något enormt.

haha höst or what xDI söndags var jag tillbaka på hemmaplan och jag och mamma gick en lång promenad genom de guldfärgade skogarna ner på stan för att se utställningen om den modige Kvarnsvedspojken. Han som behövdes i den här världen, som tänkte på alla andra även om det var han som var sjuk. Han som blev Kristian med hela Sverige. Han vars penna inte hade några gränser och vars texter tagit en hel värld med storm.

Det var gripande. Oerhört och frukansvärt och fantastiskt gripande.

 

Läs gärna hans debattartikel i Aftonbladet från den åttonde februari i år, ”Landet jag lämnar”, och fundera över vilket samhälle vi egentligen vill leva i. Vilket land vi vill att Sverige ska vara.

”Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären.”

Ta hand om varandra, snälla.

Amanda.

Hur startar man ett äventyr?

Hej på er!

Som en del i att utveckla Divine Magazine, arbeta hårdare mot våra mål och nå ut till fler med vår grundideologi så har vi på redaktionen nu startat våra alldeles egna bloggar. Ett spännande steg på en spännande resa som vi hoppas få göra tillsammans med er. 

Jag heter Amanda Berglund, jag är en utflyttad dalkulla som fullkomligt älskar allt vad det innebär. Både att vara Dalatjej och att vara utflyttad. Jag älskar att svettas i publikhavet på festival, att sitta uppe nätterna långa och skriva, att engagera mig i frågor som rör alla människors lika värde och att drömma om att jag i framtiden en gång kanske kan få göra en skillnad för någon. 

I mina hörlurar går Foo Fighters, Led Zeppelin och Bob Dylan varma. I mitt hjärta bor färgerna orange, blå och vit, för Bollnäs GIF och Leksands IF. Jag har, som alla, hemligheter och en hel del egenheter.  Jag värdesätter språk och uttryck sjukt högt. Jag tror på rättvisa och jag kämpar för att alla människor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Oavsett.

Det är nog allt som behövs sägas just nu. För här går startskottet för berätta för er om alla ytligheter, hemligheter och de verkligheter jag lever i. Både min alldeles egna och den samhället försöker forma en att bli en del av.

Jag hoppas att ni vill vara med!

Amanda 
Bild