Morgonstund har guld i mun?

Nåja. Oftast iallafall. Denna vecka har varit sådan. Jag har vaknat pigg och full av energi och pepp varje dag. I vanliga fall brukar hösten kväva mig på allt vad ork och kraft heter, men i år har jag gjort ett tappert försök att fylla dagarna med sådant som får mig att må bra. Som ger mer än det tar. Som låter mig utmanas, utvecklas, inspireras och i viss mån, såklart, bara, bara vara. Imorse gick jag därför upp i extra god tid för att hinna med en solig morgonpromenad och en lång och mysig frukost med Emma innan jobbet (ett jobb som jag för övrigt FULLKOMLIGT ÄLSKAR och därmed låter mig spendera dagarna på ett underbart sätt på en underbar plats).

12179166_10156165752985453_502187561_n12177736_10156165906230453_1547681850_n

Det en utmaning i sig när man är sådan extrem anti-höst-person som jag är. Jag har så himla svårt att se det vackra i att kylan kommer och värmen går. Men att puscha mig till sådana små enkla saker som att göra det jag tycker om är oerhört värdefullt. Det är med andra ord ett hett tips till alla er andra hösthatare! (För visst måste vi väl vara många?!).

Idag gör jag slut med homofobin

surprise”Jag gillar inte homosexuella”,

sa pappan till sin 5-6-åriga son precis när jag passerade dem.

Det var Stockholm Prides första dag och innan jag ens hunnit gå in på veckans första seminarium hade någon tagit sig rätten att berätta för både sin son och för mig att jag är någon man inte borde tycka om.

Så fort regnbågsflaggan hissats så är det eviga gnället, förtalet och hatet igång. Det som bygger på de fördomar som vi HBTQ-personer möter varje dag.

För även om vår kärlek i lagen har blivit en rättighet, så är den i vardagen fortfarande inte en självklarhet. Idag förföljs, fängslas, misshandlas och mördas människor världen över för att vår kärlek eller vårt kön inte är legalt eller socialt accepterat. År 2015 tvingas vi fortfarande ur en dum garderob och måste genast börja förklara och försvara vår rätt (och ”vårt sätt”) att älska.

I år är festivalens tema ”Gör slut”.
Så här och nu gör jag slut med alla er som säger att Pride inte behövs. Som säger att det är en ”jävla knullfestival” eller ”sexparad”. Jag gör slut med alla er hatare. Med er som blir konstanta påminnelser om hur vi avviker från den normativa föreställning om hur människor förväntas vara.

Jag gör slut med homofobin. Jag gör slut med er som skriker att vi är äckliga efter oss på gatorna och jag gör slut med er som internet skriver att vi alla borde avrättas. Att vi borde dö.

Jag gör slut med alla er som är så förbannat duktiga på att tycka utan att tänka. Som högfärdigt yttrar att man visst får vara gay – så länge man inte skyltar med det.

Jag gör slut med er för att ni tror att vi har ett behov av att provocera med vår sexualitet eller könsidentitet. För att ni tror att vi hävdar oss när vi håller varandras händer. För att det är så oerhört olidligt för för er att se oss göra anspråk på vår mänskliga rätt att vara och verka i samma rum som normerna men på samma gång försöka motarbeta dem. Jag gör slut med er för att jag inte klarar er intolerans och fått nog av er ignorans.

Det är oacceptabelt att som medmänniska vara emot en festival som står för alla människors lika rätt till kärlek. Det är oacceptabelt att som straight cis-person vägra andra människor de privilegier som man själv åtnjuter de resterande 365 dagarna om året. Det är oacceptabelt att som man och familjefar säga till sina barn på stan att det är skillnad på kärlek och kärlek.

Det handlar om en vecka varje år då vi slipper vara undantagen som bekräftar normen. En vecka när vi får vara regeln. Det är en vecka då kön och kärlek inte behöver kategoriseras, preciseras, ifrågasättas och förklaras.

Därför går jag i prideparaden idag. För att all kärlek är bra kärlek och alla könsidentiteter är vackra könsidentiteter. För att visa vem jag är, att jag finns, att jag får leva och att jag SKA ha rätt att älska.

 

Lesson learned

IMG_2902

Vet ni hur svårt det kan vara att orka lita på sig själv och vara den bästa versionen av den man är? Och vet ni hur viktigt det är att man vågar gå sin egen väg även om det innebär att man väljer bort saker i livet som man tidigare bevarat nära sitt hjärta?

Det är en läxa jag lärt mig genom åren. En läxa som fortfarande både straffar och lönar sig. Som skapar stora gigantiska hål i min självbild och som låter mig omvärdera mig själv högre och högre för varje dag. Det är omöjligt att fungera i sammanhang där man inte får vara viktig som den man är, utan endast den man tidigare var – eller för den någon annan tidigare var. Det är omöjligt att glädjas när man samtidigt måste oroa sig, omöjligt att leva när man hela tiden behöver förbereda sig på nästa ledsamhet.

Jag har aldrig skrivit om detta innan men idag såg jag hur den rädsla man har över att förlora tider som varit kan förgöra en människas självbevarelsedrift och få hen att glömma hur viktigt det är att vara viktig för sig själv.

Det är något man nog aldrig blir redo för. Samtidigt något som ibland krävs för att överleva. Det har gjort ont och det har fattats mig stunder. Det gör det fortfarande. Men jag har aldrig, aldrig någonsin tvivlat på att detta var rätt väg att vandra. För det var min väg. Det var mina beslut. Sådana som många människor borde våga fatta oftare.

Ta vara på er själva och kom ihåg att om inte ens du prioriterar dig själv – vem ska då göra det?

 

To go sing it like a hummingbird

11108238_10155572425230453_6550679240572585690_n wedding2eurovision schlager2

I helgen åkte jag efter världens gladaste besked mot Örebro igen. Bröllop och Eurovisionfest stod på schemat. Sol, värme, bubbel och fina vänner. Det är knappt att man vågar skriva det här, men nu börjar det äntligen kännas som att solen kanske når en bit in i mig igen. Det här året är inte vid det skulle vara, det kommer livet aldrig bli igen. Men dessa dagar har ändå varit underbara. Jag har verkligen världens finaste människor runtom mig. Det slog mig så hårt i morse när jag med kaffet i ena handen och resväskan i den andra, med Metro under armen och frukostpåsen mellan tänderna, blippade kortet som leder in i min underbara vardag: Jag har sådan tur. Jag har en sån himla tur. Med vänner, familj, jobb, kärlek, allt. Att min vardag får vara såhär härlig. Är så oerhört tacksam för det.

Little by little

surprise

God förmiddag, kära läsare.

Här sitter jag i soffan fortfarande. Katten spinner på magen och solen kikar fram bakom gardinerna. Jag har fått lite jobb gjort och nu försöker jag samla på mig energi för att ta tag i den här dagen. Det har inte blivit någon kickstart direkt. Är trött och slut i kroppen, men ändå glad i magen. Samtidigt sorgsen och besviken eftersom jag igår tog ett beslut som gör att jag känner mig både misslyckad och dålig. Värdelös. Besegrad. Ändå ett beslut som vuxit fram under ett par veckor och som jag måste ta för min egen skull för att inte bli en av alla de som faller som ett korthus av minsta vind innan de ens fyllt 25. Livet ska inte börja så. Det insåg jag när jag i onsdags natt låg vaken i timmar utan att kunna sova trots att jag var så matt i kroppen att den knappt hängde ihop. Tittade på Emma och katten som sov så skönt precis intill mig och kände hur mitt hjärta slog i takt med deras underbara andetag. Det var så mycket kärlek att jag knappt orkade känna den, så mycket värme att den nästan kvävde mig. Då förstod jag att det måste vara nog. Det måste få ett slut. Det är orimligt att låta omvärlden bestämma vem man ska vara, orimligt att låta sjuhundramiljoner krav definiera vem man är.  Jag fattade att för att orka dela med mig till dem, måste jag först och främst orka med mig själv. Jag måste hitta tillbaka till min egen person och inte den automatiska maskin vars bränsle börjat sina. Det är dags för mig att återigen bli någon som är –  inte bara gör.

Mer om det någon gång när det går lättare att erkänna och acceptera, när det inte sitter lika hårt inne att dela med sig. Jag hoppas att ni får en bra dag och vågar tänka en extra gång på er själva. Man behöver det tydligen mer än man kanske tror.

Kram!

Loss and gain

sick

Jag bestämde mig i söndags för att detta skulle bli den gladaste och peppigaste stockholmsveckan hittills. Åkte tre timmar buss från världens härligaste helg i Hälsingland och även om det var med ett sting i hjärtat så laddade jag verkligen om för att ge järnet den kommande veckan.

Så blev det inte riktigt. Det är ungefär såhär jag sett ut de piggaste stunderna under de senaste dagarna. Blev sjuk på söndagnatt och det fanns verkligen inga andra alternativ än att lyssna på kroppen och krypa tillbaka ner i sängen efter ett tappert försök att pallra mig iväg på måndag morgon.

Nu är jag iallafall pigg och frisk (hoppas jag) och sjukt redo att anamma det lilla som är kvar av denna vecka! Ikväll åker jag hem till E och får vara hemma med henne nästan fyra(!) dagar. Längtar ihjäl mig. Men först: En dag på praktiken. En chans att åtminstone göra en dag till den roligaste hittills!

Ett nytt kapitel

Lagomt tyst och tomt på den här bloggen just nu. Livet rusar förbi i tusentals kilometer i timmen och det är med skräckblandad förtjusning jag inte kan göra någonting för att sänka farten. Det finns inget som kan sakta ner det galopperande ånglok som nu har blivit min vardag. Men jag gillar det.

För en tid har jag sagt byebye till mitt älskade Örebro för att istället testa på livet i storstan. På dagarna huserar jag numera i Stockholms stadshus och lever loppan hos världens bästa Emelie på kvällarna på Fridhemsplan. Nja, så var väl drömmen när jag flyttade hit. Men kvällarna går mest åt att plugga. 250% sista terminen är sjukt köttigt, stressigt men också utmanande. Precis som vardagen överlag. Har världens bästa chans att lära mig världens roligaste yrke och jag försöker verkligen göra det absolut, absolut bästa av den möjligheten. Ett sargat självförtroende och en enorm prestationsångest börjar sakta men säkert utveckla sig till en lite större tro på mig själv (men fortfarande enorm prestationsångest). Jag vet  vad jag vill göra och jag vet vart jag vill nå. Och just därför är det som att jag fäller mig själv. Sätter krokben för min kompetens och lägger snubbeltråd för mitt driv.

Det är inte meningen. Det bara blir så. Och det är väl för att jag är uppväxt i en värld där man hellre ska be om ursäkt för sin existens än att bevisa den. Det måste bli ändring på det. Jag tänker inte bli en av alla de som glömde bort att ta chanserna fast de passerade mitt framför näsan på en. Vägrar bli en sån som glömde bort att våga.

Let’s do this!

sthlm1sthlm2