Som vi alla på ett eller annat sätt vet så är livet inte med oss alla gånger. Mitt 2015 har hittills varit allt vad det inte skulle vara och med det har också jag blivit det enda jag egentligen orkat vara: nästan ingenting. Jag har flängt fram och tillbaka: tåg, buss, bil, städer, landsvägar, byar. Flög med ett tomrum i mig till Egypten och stängde av allt som kallas känslor på tåget till Örebro. I bilen till Hälsingland började de sakta sippra fram ur sina gömmor, tillbaka in i mitt inre och ut genom mina ögon. Hjärtat har värkt på Stockholms centralstation och i Skräddarbackens mörkaste skog. Och jag har insett att det alltid kommer göra det. Var jag än är i livet och hur jag än tar mig dit kommer det alltid finnas ett tomrum i mitt hjärta som aldrig någonsin kommer vara helt igen.
När jag insåg det bestämde jag mig också för att stanna upp och försöka ta kontroll över den sorg som nästan övertagit hela min person. Fram till nu har jag knappt orkat titta mig i spegeln. Har inte velat se den rufsiga spillran av människa jag varit, inte vetat vad jag ska göra av den eller mig eller allt det onda som från och med nu alltid kommer bo i mig. Men jag har också förstått att man inte kommer någonstans med att krampaktigt hålla fast i någonting som aldrig kommer igen, ett liv som aldrig blir sig likt och en familjemedlem vi inte kommer få återse på så lång, lång tid. Att vara trasig hjälper inte någon. Istället vill jag bara minnas. Allt det fina och härliga och vackra som varit. Alla skratt och all värme. Kärleken, som aldrig någonsin gick att ta miste på.
Så: I torsdags började jag skrapa lite på den vedevärdiga yta till allt jag varit. Jag letade fram sminkväskan, tog mig till frisören, gick och fixade mina ögonbryn och köpte hårfärg. Shoppade en relativt fin kofta och en ny väska jag ska ha till våren. Åt middag med min finaste vän Emelie och bästa tjej Emma på stan. Gick på viktigt homeparty med Gudrun Schyman. Sov så många, många timmar och lärde mig hur man vaknar igen. I fredags åkte jag och E hem till min bästis och hade en kväll som var som sommar mitt i allt mörker. Vi grillade, drack rosé och istället för efterrätt gjorde vi strawberry daiquiri och sen spelade vi spel, grät och skrattade, sjöng och dansade en hel kväll och natt.
Igår var det alla hjärtans dag. Två fina, fina vänner var här och vi drack öl och kollade på hockey. Dukade fram tacos, chips och godis och kollade på Melodifestivalen och Gaygalan. Pratade. Skrattade. Och livet gick vidare.
Idag drack jag kaffe i soffan ända in på eftermiddagen med min Emma och solen sken in genom våra fönster.Livet har en tendens att fortsätta så. Det slutar inte snurra för att en värld har rasat samman. Det fortsätter framåt. Går vidare.
Det måste tydligen göra det.
Denna PEPP. Göteborg, parkhäng, sol, bubbel, kärlek, skratt och sen vidare mot kung Hellström på Ullevi. Lätt en av sommarens allra bästa dagar.
